Jag mår inte bra, det kommer jag aldrig få göra. För jag är 17 år och har 

ett handikapp. Inte ett sådant så jag måste sitta i rullstol, eller kanske inte kan

gå, you name it. Utan ett dolt handikapp, som ingen ser på utsidan men som jag

känner på hela insidan. 

En smärta som sitter fast där inne, som inte går att få bort, som att någon sitter

där inne och slår, sågar, bankar, river allt för att få fram en oändlig smärta som får en

att gråta till slut.

 

Jag må äta mediciner, men dem kommer aldrig kunna göra mig frisk, dem kommer aldrig

kunna ta bort min sjukdom, jag kommer aldrig få tillbaka det liv jag en gång hade. Jag knaprar

3mediciner dagligen sedan varje tisdag tas 6 tabletter till och varje torsdag en tablett till. 

Mediciner som gör mig bosatt på provtagningen, som gör att jag ska tömmas på några rör blod

varannan vecka. 

Jag kanske må va glad att jag har en medicin som minskar smärtan, som gör så inte mina fingrar

ser ut som små prinskorvar, som gör att jag kan ta mig upp ur sängen på morgonen, att jag kan gå utan att se ut som en 80åring, att inte kunna böja fingrar, knän utan att du bara vill falla ihop till marken och inte resa dig upp ännu en gång. Men bakom det positiva finns allt det negativa. Att veta att på ett ögonblick

kan mina lever värden ändras, att mina röda/vita blodkroppar ändras och då dras allt in igen och jag står

på noll igen. Att se allt som kan hända att jag kan kräkas blod, inflamation i hjärtsäcken, lunginflammation,

depression, minskad aptit sen dem mindre som illamående, matsmälltnings problem, hudutslag, yrsel, förviring

osv. Att bara veta att allt kan drabba mig, även om det är 1/1000 så kan man råka va den dära 1:an. 

 

Jag kanske mår bättre nu än vad jag gjorde för ett halvår sen, men när det ena går så kommer det

andra. Detta har inte bara förstört mig fysiskt utan även psykiskt. Att se hur jag kommer efter i skolan

när jag ligger hemma dag efter dag som blir till vecka som blir till månad. Då kommer stressen och smyger

sig på, att jag ska behöva jobba som en idiot för att komma ifatt. Att jag kanske aldrig klarar av kurserna

och jag kanske aldrig får köpa den där studentmössan och ta studenten om ett år, för att allt blir för

mycket och orken ger upp. Att se allt pluppa upp eftersom och tårarna bara börjar rinna, för att jag inte

förstår hur jag ska hinna och framför allt orka med. 
Idag i skolan slog det mig att jag inte får någon ordentlig respons från lärare heller när jag ber om
hjälp, för att ha en chans. Att varken utan min ork eller deras hjälp kommer jag inte loss härifrån, 

och kände hur de brast lite inne och hur jag skulle kunna börja gråta av att va så less.

 

Och det är inte bara stressen som förstör, utan att ligga i sängen om kvällen och allt slår dig.

Att du äter så mycket mediciner som du egentligen inte vet exakt vad dem kan göra, eller hur

din kropp orkar med dem. Att tankarna tar sina egna vägar och det spårar och man tillslut ligger i

sängen och gråter för att man inte vågar sova, för man lyckats skrämma upp sig själv. 

"Tänk om min kropp inte klarar all medicin" "Tänk om inte läkarn berättat allt, eller missat något"

"T'änk om jag skulle somna nu men inte vakna". Ja sånt lyckas jag skrämma upp mig med

allt för ofta, för vi vet inte hur medicinerna är egentligen, och jag vet vad mediciner kan göra, har hört

läskiga saker om det. 

 

Men jag borde inte tänka så, men ibland kommer det bara in på sånt. Men somsagt det är 

väll bara att kämpa på, att hoppas att jag en dag får chansen att leva ett så normalt liv som möjligt 

igen, och att gå ut skolan så all stress om det försvinner.

Men nu ska jag stänga igen min dator och sova, blir provtagning imorgonbitti igen så.